Jag känner att ett helglugn verkligen har sköljt över mig. Att ledighetens energi börjar fylla upp lite i kroppen.
Jag har de senaste veckorna behövt jobba på mina förväntningar på mig själv och på att acceptera att man inte alltid kan vara på topp. Jag har också lärt mig att om man vill vara stressad i princip konstant så är en bra kombination 150% sysselsättningsgrad, 100% skola och 50% jobb och att samtidigt vara gravid. Inte kunde jag tro att det skulle vara så sjukt distraherande att vara gravid, att det skulle ta upp så mycket av min tankeverksamhet. Från det att jag plussade tills, ja fortfarande faktiskt, och det lär väl inte uppta mindre av min tankeverksamhet ju närmare förlossningen jag kommer. Det är såklart framför allt härligt, men också väldigt energikrävande stundtals.
Graviditeten tillsammans med ett relativt nytt jobb, där jag varje dag lär mig nya saker, vilket också är så kul och spännande såklart, men även det är energikrävande. Att dessutom plugga litteraturvetenskap på 100%, som är det mest tidskrävande jag någonsin pluggat, visade sig bli snäppet för mycket för mig.
Jag visste när jag åtog mig den här höga sysselsättningsgraden i början av året att det skulle bli tufft (det enda jag ville tänka på i början var bebisen i magen, haha). Jag har sett hela den här våren som en uppförsbacke. En spännande uppförsbacke eftersom jag fått chansen att lära mig massor och utvecklas på jobbet, ändock en uppförsbacke. En uppförsbacke som bara blivit brantare och brantare ju närmre sluttampen på skolan jag kommit.
För två veckor sen skulle jag ha lämnat in den sista uppgiften i skolan. En B-uppsats där jag valde att skriva om feministiska och antipatriarkala budskap i Virginia Woolf’s To the Lighthouse. Jag var taggad över ämnet jag valt, tyckte det var spännande. I många av skoluppgifterna där man får välja ämne själv faller det ofta på en feministisk inriktning.
Just den här B-uppsatsen sackade jag dock efter med, på grund av mycket jobb och bristande ork och energi. Min energibank har liksom tömts mer och mer under hela terminen och jag har inte fått/tagit mig tillräckliga pauser för att fylla upp energibanken tillräckligt förrän den ska tömmas igen. Inlämningsveckan var stressigare än vanligt, både jobbmässigt och i skolan. Måndag och tisdag jobbade jag som vanligt mellan 8 och 12 ungefär, sedan pluggade jag båda dagarna fram till 20-21. Jag behövde jobba över en del på onsdagen och tanken var att jag, när jag äntligen kunde sluta vid 17.30 (pluggade mellan 12 och 15.30 då jag behövde jobba igen) skulle plugga resten av kvällen. Men när jag äntligen slutade jobba började stilla tårar rinna nerför mina kinder och jag kände hur uppförsbacken som jag haft framför mig och kämpat mig uppför under hela våren blev så brant så att den liksom föll över mig.
Det tog totalt stopp och det gick inte att fortsätta. Istället för att plugga kröp jag ner i soffan med Steinar och grät i hans famn. När jag dagen efter satte mig för att plugga igen reagerade kroppen på exakt samma sätt, tårarna började rinna och det satte stopp. Jag började dessutom få mer sammandragningar än vanligt och kände då att det inte var värt det.
Den starkaste känslan jag kände var besvikelse. Jag kände att jag hade misslyckats.
Jag har nu börjat inse mer och mer att problemet inte är att jag misslyckades med att slutföra den sista skoluppgiften, problemet är att jag krävde så mycket av mig själv från första början. Jag har vågat lägga den där förbannade B-uppsatsen på hyllan så länge för att försöka ladda på min energi igen. Men att det kan vara så läskigt att erkänna sig besegrad på det sättet, och att faktiskt tycka att det är okej att inte lyckas.
Beslutet att lägga det på hyllan nu efter lite tid och reflektion otroligt skönt. Nu kan jag istället blicka framåt och fokusera på min kommande förlossning och att så småningom äntligen få träffa vår så efterlängtade bebis. Att ha kommit över den här uppförsbacken, även fast jag fick skjuta grejer åt sidan för att lyckas, har öppnat upp för mig att kunna längta efter min spännande framtid mer på riktigt. Med ett annat lugn i kroppen.
Så efter två veckor av att för en gångs skull endast jobba (70% dessutom, så har 80% mindre sysselsättningsgrad nu) och inte plugga samtidigt har jag kommit till det här lugnet. Vilken njutbar känsla!
Nu är det lördag kväll och jag är ensam hemma och ska ställa mig och laga god mat och sen krypa ner i soffan och fortsätta kolla på Line of Duty. Har bara sett ett avsnitt än så länge men den känns lovande! Mysigt med brittisk krim när det öser ner regn ute.
Avslutar med lite bilder från de två senaste veckorna.
Ha en fin kväll!
Linnéa Sundström 